Om två veckor är det slut.
Jag kan inte riktigt fatta hur fort det har gått. Jag minns det i detalj, hur jävla nervös jag var, när jag satte mig på bussen in mot stan den 23 Augusti förra året. Hur jag satt och fantiserade om att jag skulle vara den enda i klassen som inte kände någon, hur alla andra redan skulle vara vänner sedan innan. Jag satt och hoppades på att bussen skulle krocka, så jag skulle slippa åka dit, till min första dag på Plusgymnasiet.
Väl där inne så spelade jag cool, försökte intala mig att jag inte alls var nervös. Vad var det västa som skulle kunna hända egentligen? Samma sekund som jag frågade mig själv det ångrade jag mig, tittade in i matsalen där vi skulle samlas, och såg att alla satt grupperade. Satte mig mittemot en tjej jag tyckte såg trevlig ut. Hon bitchblickade mig med en gång. TREVLIGT, tänkte jag. Inget medlidande här inte.. När de sedan läste upp klasserna så försvann alla, klass efter klass. Sen var det bara Klass Stylist 10c som satt kvar. Jag vågade inte kolla vilka det var. Var för nervös.. Min klass verkade.., låt oss kalla den " dryg". Sen väl inne i klassrummet var det en tjej som hälsade på mig, det gjorde att jag kunde andas igen iallafall. Men fortfarande ekade tankarna - naturvetenskap verkar kanske inte är så fel iallafall?
De första veckorna var pest. Jag kollade runt efter andra skolor, gav inte klassen en chans, det var ingen ide, alla var så dryga och ytliga ändå, så vad spelade det för roll? Min mattelärare verkade rätt så skön ändå, det var väl det enda positiva jag kunde hitta med skolan i det läget. Dumma, Dumma, Dumma Sandra.
Idag är jag så galet glad att jag inte bytte. Min klass är så bra att jag inte vet vad jag ska säga. Den är inte dryg för fem öre, särskilt inte de jag trodde var drygast. Tvärtom! Alla bjuder på sig själva och stämningen nu är underbar. Visst, det har varit en del drama. Men hey - vad förväntar man sig av en klass som i början bestog av 32 tjejer? I dagsläget är det dock bara drygt 20 kvar. Men för att vara ärlig tror jag bara det är bra. Alla känner varandra, vissa bättre än andra såklart, men ändå!
Men om två veckor vid den här tiden har jag klarat av mitt första gymnasie år. Jag fick vänner, de bästa dessutom! Jag klarade mig ut ur det hela, och jag överlevde utan problem. Jag tror bara jag pepprade mig själv med för mycket negativa tankar i början, och letade anledningar till varför det var dåligt. Men när jag tänker efter tror jag inte jag vet någon som inte var nervös första gymnasiedagen. Eller som inte tänkte byta/hoppa av efter första dagen. Det är en försvarsinstinkt vid obekväma situationer, I think..
Väl där inne så spelade jag cool, försökte intala mig att jag inte alls var nervös. Vad var det västa som skulle kunna hända egentligen? Samma sekund som jag frågade mig själv det ångrade jag mig, tittade in i matsalen där vi skulle samlas, och såg att alla satt grupperade. Satte mig mittemot en tjej jag tyckte såg trevlig ut. Hon bitchblickade mig med en gång. TREVLIGT, tänkte jag. Inget medlidande här inte.. När de sedan läste upp klasserna så försvann alla, klass efter klass. Sen var det bara Klass Stylist 10c som satt kvar. Jag vågade inte kolla vilka det var. Var för nervös.. Min klass verkade.., låt oss kalla den " dryg". Sen väl inne i klassrummet var det en tjej som hälsade på mig, det gjorde att jag kunde andas igen iallafall. Men fortfarande ekade tankarna - naturvetenskap verkar kanske inte är så fel iallafall?
De första veckorna var pest. Jag kollade runt efter andra skolor, gav inte klassen en chans, det var ingen ide, alla var så dryga och ytliga ändå, så vad spelade det för roll? Min mattelärare verkade rätt så skön ändå, det var väl det enda positiva jag kunde hitta med skolan i det läget. Dumma, Dumma, Dumma Sandra.
Idag är jag så galet glad att jag inte bytte. Min klass är så bra att jag inte vet vad jag ska säga. Den är inte dryg för fem öre, särskilt inte de jag trodde var drygast. Tvärtom! Alla bjuder på sig själva och stämningen nu är underbar. Visst, det har varit en del drama. Men hey - vad förväntar man sig av en klass som i början bestog av 32 tjejer? I dagsläget är det dock bara drygt 20 kvar. Men för att vara ärlig tror jag bara det är bra. Alla känner varandra, vissa bättre än andra såklart, men ändå!
Men om två veckor vid den här tiden har jag klarat av mitt första gymnasie år. Jag fick vänner, de bästa dessutom! Jag klarade mig ut ur det hela, och jag överlevde utan problem. Jag tror bara jag pepprade mig själv med för mycket negativa tankar i början, och letade anledningar till varför det var dåligt. Men när jag tänker efter tror jag inte jag vet någon som inte var nervös första gymnasiedagen. Eller som inte tänkte byta/hoppa av efter första dagen. Det är en försvarsinstinkt vid obekväma situationer, I think..
Kommentarer
Postat av: emma
Sandra, jag vill bara kommentera att jag är glad att vi har börjat i samma klass och att ni släppte in mig i erat gäng. Jag tror till och med att det var den dagen då klassen var och simmade som jag började hänga med er. Och fy tusan vad glad jag är som började göra det. För du är hur go och hur bra som helst. Saknar dig och så.. Puss och kram på dig.
Trackback
